Den 22 Augusti 2008 är en av dom hemskaste dagarna i mitt liv.
Totte dog då, och jag minns fortfarande den dära känslan som jag såg när han låg där..

Jag kan berätta allt från början.
Min hamster, Herby, dog den 13 Oktober 2007 och jag hade min andra hamster Cinie kvar, men hon var helt knäpp, hon bet mej alltid! Aja, jag tjatade på mamma att jag jättegärna ville ha en katt. Men mamma var ju sååå allergisk. Men efter någon vecka så satt jag och mamma i soffan, och hon sa såhär: Linda, jag hade tänkt att vi kanske skulle skaffa katt.
Och jag blev jätteglad. Jag sprang och kramade henne, sprang runt i vardagsrummet och var nog skitlycklig. Jag tog t.o.m upp Cinie och klappade henne (hon hade nog en tumör eller något för hon hade en konstig bula..).
På tisdagen efter den lördagen kom mamma hem från jobbet och sa att hon hittat en annons på 3 kattungar (hanar) som hon tyckte verkade söta, och det var våran gamla grannar som hade katterna så vi ringde dit och på onsdagen åkte vi och kollade. Och det skulle vara en tidig födelsedagspresent till mej, så jag fick välja.
Jag kommer fortfarande ihåg att jag och mamma gick in i vardagsrummet och satte oss ner på golvet, då kom en katt fram till mej och kröp upp i mitt knä. Jag tog upp honom och sa: Han vill jag ha.
Vi bestämde oss för att vi skulle hämta honom på fredagen.
Jag och mamma cyklade hem, pratade om kattnamn och hon tyckte att han skulle heta Doddie. Men nej, mamma! Sen sa hon: Ja! Han kan ju heta Totte! Och så blev det.
Torsdagen gick jävligt sakta, jag och mamma åkte till djuraffären och köpte kattlåda och kattsand, leksaker, klösbräda och kattmat och kattskålar.
På fredagen den 27 Oktober så gick hela dagen åt att tänka på vad som skulle hända på kvällen, och när skolan slutade så åkte jag hem till pappa där min bror väntade. När klockan var kvart över fyra åkte vi hem till mamma och hämtade henne och sen bort där Totte bodde då. Jag tog emot honom och mamma gav "en krona tassen och en för svansen" och mamman i den familjen sa att det kunde ta ett tag innan Totte gick på toa eller åt. I bilen var han lugn och när vi kom hem så satte vi ner honom lugnt på golvet och satt och klappade honom. Mamma gick och ringde hennes kompis Anna och berättade om att vi hämtad honom nu. Jag satt kvar på golvet och höll i en av Tottes leksaker. Han gick bort till kattlådan, och gick på toa sen direkt och åt. Sen klättrade han upp i mitt knä och somnade! Direkt efter att han kommit hem.
Jag tog upp honom i soffan och efter någon timme så la han sej på stolen och sov.
Månaderna gick och han växte som fan! Han lyssnade även på sitt namn och han fick börja gå ut lite smått. Vi bodde i ett litet hus med världens största trädgård, äppelträd och andra träd fanns där på baksidan men vi bodde precis vid en motorväg på ena sidan och järnväg på andra sidan. Men Totte stannade alltid på trädgården. Han var rädd för allting med, små kattungar och för att klättra i träd.
Sen var det dax för kastrering, vaccinering och id-märkning. Stackars Totte fick *snipp snipp*, haha ;)
Dagarna gick, veckorna gick, månaderna gick. Varje kväll när jag gick och la mej så ropade jag Toooootte.  Så kom han och la sej under täcket vid mina knä och sov där hela natten. Och en gång så kräktes han upp massa slem och ett blomblad från mammas favvoblomma,som jag garvade! Hahaha.
Den 20 Augusti fyllde Totte år, jag gjorde en tårta med tonfisk, makrill och lite räkor på. Han åt upp hela. Sen den 22 Augusti 2008, när jag kom hem från skolan, första veckan efter sommarlovet. Mamma hade gjort mat eftersom hon var ledig, så vi gick och åt. Efter maten var det majs över och Totte älskade nämligen majs så vi gick ut och ropade på honom. Men ingen Totte kom. Jag kommer ihåg att jag ropade TOOOOTTE?! skithögt, och då sa mamma: du väcker ju tillochmed döda.. Då tänkte jag: Totte är säkert död!
Vi gick in och dukade av och blablabla. Sen tittar mamma ut genom fönstret och skriker: TOTTE ÄR ÖVERKÖRD.
Jag tror inte på henne men vågar inte kolla först, mitt hjärta dunkar i 100 och mamma springer ut och över vägen bort till Totte. Jag kollar också ut genom fönstret och jo, där ligger han. Jag tog en handduk och sprang över. Det var en minibuss som hade stannat och jag började asböla. På vägen låg det massor med blod och jag trodde han var död. Jag satte mej ner vid honom och han.. andades! Jag blev sjukt lättad. Men sen såg jag på honom, han hade fått en smäll i bakhuvudet. Han hade blod i lungorna och han blödde ur munnen och näsan, hans käke var bröten och hans ena öga stod rätt ut och var blodfyllt. Vi bar över honom på vår tomt och ringde morfar som fick köra oss till veterinären. När vi var där inne la vi honom på ett bord med en vit filt. Sen kom veterinären in med en spruta, och Totte andades lugnare och lugnare.. Till sist reste hans svans som hans sista reflex. Och mamma började gråta. Hon sa: Det var ju inte såhär det skulle sluta för honom..
Jag började också gråta, tittade på honom och pussade honom på magen. Sen fick vi välja om vi ville ta med honom hem och begrava honom hemma eller om han skulle kremeras. Vi valde att kremera honom och att han skulle begravas på djur minneslunden. Sen åkte vi hem.. Och jag grät som fan den helgen. Det kändes tomt hela tiden. Jag ropade t.o.m Totte när jag skulle sova, men ingen liten sötnos kom tassandes och la sej på kudden om han fick chansen till det så att inte jag kunde ligga där, eller la sej och värmde mina knän.
Och ska jag erkänna en sak? Jag saknar dej för varje dag som går, varje dag när du levde tänkte jag alltid "jag kommer inte klara av att se totte dö, det kommer vara hemskt" men sen fick jag se dej dö, vara med när du dog. och det var verkligen hemskt. fyfan. nu kmr alla tänka "det var bara en katt". men so what? han betydde mycket för mej.